Självskador

suget att skära mej finns med mej varenda dag.
att dra det kalla vassa bladet mot min varma mjuka hud.
att se huden öppnas i ett gap.
med blod som pumpas ut för varje hjärtslag mitt hjärta slår.
att känna ångesten försvinna för varje droppe blod som lämnar min kropp.
att känna den fysiska smärtan övertäcka den psykiska. att få en smärta som är hanterbar.

att känna ångesten lätta om så bara för ett par sekunder känns så otroligt lockande.

tänk vad enkelt att bra hacka sönder min kropp och få de lilla lungn som jag är i sånnt desperat behov av att få

men för varje återfall hamlar jag precis där jag började. i ett missbruk utan kontroll.
ett missbruk av blod och rakblad.

när de var som värst skar jag mej flera gånger om dan. satt på toaletten i skolan och skar mej själv..
jag hade i princip ingen kontroll.
de ända jag kunde kontrollera va att jag inte skar djupt. jag skar ytligt men många gånger för att slippa ärr.
de resulterade i att min kropp va täckt med rispor från halsen till fötterna.

detta höll i sej i ett par år men tappade även kontrollen över de så småning om och risporna blev till sår.
sår som blev djupare och djupare.

jag blev så beroende av mitt skärande att jag aldrig gick någonstans utan ett rakblad i fickan.
rakbladet blev som en trygghet.
de fick mej att klara av dagarna.


nu idag inser jag ju hur ohållbart detta beteendet är. de är farligt och ingen förtjänar att bli beroende av detta.
de är ett helvete att vara fast i det.

även fast jag försökt sluta i 3 år går de inte en dag utan att jag tänker på att skada mej själv. jag har fått många återfall och kommer antagligen aldrig bli helt fri från tankarna.
vissa dagar sitter jag och tittar på de vassa rakbladet i flera timmar.
bara tänker på hur skönt de vore att ge upp och fortsätta mitt missbruk.