Ny Blogg

http://saramodigh.blogg.se/

en ny snyggare blogg.

Msn svin

Varför dras alla kåta idioter till min msn ??
Varje gång man loggar in så blir man attakerad av sexfixerade idioter.
Varje gång hör man vill du se mej runka i cam.
Lixom varför skulle jag villja det? vad i hela friden skulle jag få ut på att sitta å glo på nån som runkar?

och alla idioter som tjatar om att man ska visa i cam.. Jag skulle aldrig visa mej i cam jag skulle inte enns visa mitt ansikte i cam faktiskt.

å så blir dom sura å kallar mej hora för att jag inte visar mej ..
Riktigt smarta pojkar/kilar/gubbar de där..
låter ju riktigt logiskt att jag säljer sex eftersom jag inte vill ha cam sex me dom..

haha dom äger ju sig själva när dom säger så. om inte änns kan få till de med en hora måste dom ju va riktigt dåliga..mohahaha

Dom goda tingen.

Jag har skrivigt mycke om mina problem nu på sistone.
Så dagen till ära tänker jag skriva ett inlägg som fokuserar på de goda i mitt liv.

Min underbara pojkvän tillexempel.
Han är verkligen den underbaraste människan man kan tänka sig.
snällare än honom får man leta efter. :)

Han finns altid vid min sida, han tar hand om mej ocj när allt är mörkt är han ljuset vid tunnelns slut.
Med Jakobs hjälp har jag kommit ur mitt självskadebeteende och jag är honom evigt tacksam för utan honom hade jag nog inte levt idag. han har verkligen räddat mitt liv.

och sen har jag ju mina underbara katter Fluffis och Beauty.
Fluffis är en sphynx (nakenkatt) och Beauty är en norskskogskatt.
Speciellt Fluffis är ,hur dumt detta nu kommer låta, Ett stort stöd för mej.
Han finns altid vid min sida. han ligger brevid mej hela dagarna. när jag tittar på tv eller sitter vid datorn sitter han brevid och han sover i min säng varje natt.
när man ligger i badkaret brukar han sitta på toalettstolen och hålla ett öga på mej. han är en helt otroligt underbar katt.
Väldigt social och nyfiken.
De är en så underbar kännsla när en katt kommer fram smygande å lägger sej i knät . och en katt som spinner är så rogivande på nått sätt.

Min lilla fluffe är åxo väldigt bra på att "trösta" mej. när jag mår dåligt brukar han krypa upp hos mej å slicka mej i ansiktet :)
så sött men lite jobbigt när man knappt kan somna pga all ångest och så får man en katttunga i ansiktet på de :P

Sen utöver dom levande tingen jag har här hemma har jag ju min kamera. jag tycker väldigt mycke om att fota å försöka redigera bilder på photoshop ..





Min pojkvän är den verkligen den bästa av alla.
i natt har jag haft ångest och väkte min pojkvän klockan 4 på natten å tvingade upp honom ur sängen för att gå ut å fota en lampa :P
Och han följde med mej trotts att han skulle upp bara ett par timmar senare för att åka till jobbet..

Jag älskar honom så otroligt mycket :)

Svar på tal!

ofta är de folk som skriver dom mest korkade saker till mej efter som jag är öppen med att jag har psykiska problem..


Som igår kväll. en liten kille..i yngre tonåren som antagligen inte vet någonting som hellst om psykiska sjukdommar eller hur de är att leva med psykiskohälsa skrev detta till mej..


"jävla äckel :( -.- wemo..röövschlikare,ja jag glor!!! på dig töönnt, skärp dig var glad att du e svensk o inte ett jävla gatubarn i nått u-land, skam för fosterlandet HORA!"

var ligger logiken i detta medelande??

är man en rövslickare för att man har ett psykisktproblem som har resulterat i ett självskademissbruk??
Vems röv e de jag slickar ??
rövslikare är man väl om man försöker smöra för någon som är högt uppsatt??

och wemo?? jag verken är eller vill bli emo.. jag lyssnar på väldigt blandad musik och jag kan inte säga att jag vill bli en som bara bara lyssnar på emo..
och tönt? haha vem är de igentligen som är töntig? jag som har råkat drabbas av en sjukdom som jag kämpar för att bli frisk från eller den lilla skit ungen som tror att han är nått för att han är så "tuff"
och de bästa av allt.. Hora, varför skulle jag sälja sex bara för att jag har psykiskaproblem?

Serriöst den där ungen behöver ett lexikon och ett par extra år i skolan..


Och sen till biten "skärp dig var glad att du e svensk o inte ett jävla gatubarn i nått u-land, skam för fosterlandet "

Självklart är jag väll glad att jag inte bor på gatan. Men de är två olika saker. Du skulle kunna säga exakt samma sak till en canser sjuk "var glad att du inte bor på gatan".
varför änns jämföra 2 så olika saker? Klart man mår dåligt om man är så utsatt som ett barn i en sådan situation är.
men psykiska sjukdommar är åxo alvarliga.
Och att jag skulle vara skam för fosterlandet??
De är ju ändå "fosterlandet" som har misslykats med att behandla psykiskt sjuka..
Hade detta fosterlandet kunnat erbjuda vettig hjälp när jag var liten hade kanske min sjukdom kunnats stoppas i tid innan den bröt ut å tog kontrollen över mitt liv. hade jag fått behandling direkt hade jag kanske aldrig behövt ta till självskadandet som behandling i stället..

Ångesten

Jag har massa ångest som vanligt..
Ja kan inte sova. å nu har jag endå tagit 400mg Seroquel men ångesten bara vägrar ge sig.. ska ta ett par oxascand nu å se i fall det hjälper..
Är såå jävla trött men ångesten gör att jag inte kan sova..
har ingen aning om va denna ångesten kom i från..
Jag har ju som en "evighets ångest" som jag har helatiden men som ligger ganska stabilt på 30% ångest men nu har de höjts till tyop 80% ångest men de är endå inte som en panik atack där de helt plötsligt går från 30% till 100% ångest på bara ett ögonblick..

kanske de beror på seroquelen? ja vet inte men jag hoppas att de ger sig.

Jag är så jäkla trött på all ångest. önskar att jag kunde vakna en dag å alla problem va borta..

Seroquel

Vet inte riktigt om detta är den rätta medecinen för mej.. kan inte precis påstå att jag känner någon effekt, har inte änns fått några biverkningar.

kanske tar för låg dos för att de ska funka?

ligger på 200mg varje kväll plus 100mg vid behov mot ångest på dagen..
de hjälper väll lite mot min ångest men kan fortfarande inte sova.. skulle nog behöva nått mer sövande att ta så att jag verkligen somnar..

aja. ska testa lite mer på denna och sen ska jag börja prova på Efexoren.

Jag har nämligen bestämt mej för att jag ska börja me den.
om detta är "mirakel medecinen" som jag väntat på hela livet vore de ju dumt att avvisa den för att jag e rädd för utsättningssymptom.

jag hoppas verkligen att denna medecinen kommer funka för mej för då kanke jag blir frisk nog att få en utredning å förhoppnings vis en bra behandling.. vore ju underbart att bli frisk.

att kunna få ett jobb, starta min katt uppfödning och kanske till och med barn ?
jag har faktiskt ganska höga förhoppningar på denna medecinen och jag ber till gud att jag inte ska behöva bli besviken.

Jag är så trött på detta livet som jag har nu.
Jag vill kunna åka ut på "äventyr" utan att min ångest å mina fobier ska stå i min väg..

Seroquel

dubblade dosen i går kväll för att få bättre efekt men märkte inte nån skillnad mot hur de brukar vara.

tror att anledningen till att jag somnade tidigt i förrgår va förkylningen och inte medecinen..

i natt har jag bara legat å vridigt och vänt mej i flera timmar och somnade inte förns fammåt 5-6 på morgonen.

Vet faktiskt inte varför jag är så mörkrädd och får så mycke ångest på nätterna.
igentligen finns ju de mesta som frammkallar ångest utanför min lägenhet.
Min lägenhet är ju min trygga plats , men så fort de blir mörkt flyger tryggheten iväg..

Äckliga mäniskor

Usch fy fan va jag hatar människor.

Ni är sånna äckliga, hemska, trångsynta och dömmande saker.

ni drar alla över en kam utan att lära känna personen innan.


bara för att jag har råkat få en sjukdom som jag kämpar med att bli av med så betyder det att jag är emo som bara vill ha uppmärksamhet.

bara för att jag är en öppen mäniska och inte döljer att jag har problem betyder de att jag vill att folk ska tycka synd om mej.

bara för att jag tog kort på mina medeciner. betyder de att jag skryter om att jag tar medeciner??


jag stör mej så..

jag menar bara för att jag kämpar med att bli frisk så skryter jag om att jag e sjuk??


gaaah ...

Första tabletten.

Tog min Första Seroquel igår kväll.
Jag och min älsking, som båda har åkt på en förkylning, la oss i sängen med godis mys och disney film. Jag tog Seroquelen och så startade vi lilo och stitch.
vi låg och hade vete kuddar och fluffis som värmde oss.
efter ett tag började jag känna mej lite konstig i huvudet, men inget i jämförelse vad jag har brukat få av andra medeciner när jag börjat med dom.
efter att vi kommat på första filmen startade vi Björn Bröder.
Fast jag tyckte mest att den va seg.


aja jag somnade vid en rätt vettig tid för ovanlighetens skull.. somnade strax över 12. vanligt vis brukar de inte bli förns efter 5 när de börjat bli ljust ute.
Har mycke mera ångest på nätterna så brukar inte kunna sova då. utan jag sitter med alla lampor tända i vardagsrummet och kollar på tv och sitter vid datorn om nätterna.
men som sagt somnade strax efter 12.
Men jag vet inte om de beror på att jag blivit sjuk eller pga medecinen.

kan inte precis säga att jag känner nått speciellt av den.
men de kanske kommer ska ju ta två tabletter i kväll och 3 imorgon och eventuellt 4 om de behövs.



Och angående Efexoren (har glömt vad min kopia hette) så har jag fortfarande inte bestämmt mej för om jag ska börja ta den. som jag skrev i mitt förra inlägg så är jag rädd för utsättningssymptomen som jag hör att man kommer få när man slutar.

typ att man kommer få feber och ligga å spy som en gris samt ligga i sängen å skaka i ett par veckor . :S

men enligt min läkare så finns de inte några utsättningssymptom på medeciner mot depression
enligt wikipedia så gör de de och enligt andra människor som har tagit denna medecinen och sedan slutat me den..

Jag får väl hoppas på de bästa.
de är väl bara att tacka å ta imot när man äntligen får hjälp..

Läkarsamtalet.

Läkarsamtalet var väldigt ångest laddat.

kändes som jag skulle få en hjärtattack på vägen dit. dom 300 meter som de är till mottagningen kändes som flera mil.

väl inne på motagningen satt jag i väntrummet i 5 minuter. De kändes som en halv evighet.
fast igentligen var de bara 5 minuter.
Hatar verkligen väntrum. Min ångest byggs upp extremt när man måste sitta och vänta på nånting på de sättet.

aja tillbaka till läkar samtalet.
Fick träffa den nya läkaren, han va bättre än den gammla iallafall.
men jag hade så mycke ångest att jag knappt fick fram ett ljud under hela timmen.
Min pojkvän fick sköta mesta delen av snacket.

ångesten la sig ganska mycket. sjönk från en tia till en sjua efter ett tag
så jag kunde uppfatta vad läkaren sa och kunde svara på frågorna han ställde..


Han skrev ut två nya medeciner till mej..

Seroquel och Efexor.

dock gick inte Efexoren på högkostnads skyddet, så fick en kopia på den istället som hette Venlafaxin.


Jag är lite rädd för exexor för jag har läst att den ska va jätte svår att sluta med. men enligt doktorer är de inte så.. vet inte om jag ska börja ta de eller inte. är ju livrädd för attt bli beroende av läkemedel..

lite info om dom nya medecinerna...


"Quetiapin (Seroquel®, Seroquel Depot®) är ett neuroleptikum, ett atypiskt antipsykotikum som primärt används mot:

Schizofreni och andra psykoser
Akutbehandling av mani vid bipolär sjukdom
samt

Underhållsbehandling av bipolär sjukdom typ 1."


Och



"Venlafaxin är en kemisk förening med antidepressiv verkan tillhörande kategorin SNRI. Ämnet tillhandahålls i Sverige under namnet Efexor®, Venlafaxin Mylan m.fl.

Medicinen introducerades av läkemedelsföretaget Wyeth 1993. Medicinen fungerar genom att öka halten av signalsubstanserna noradrenalin och serotonin.

Substansen används för att behandla olika former av depression (inkluderat melankoli) samt GAD (generaliserat ångestsyndrom), panikångest och social fobi. Medicinen är godkänd för bruk för personer 18 år och uppåt och är receptbelagd"

Efexoren eller venlafaxin verkar ju jätte bra efter som den hjälper mot både depression ångest och social fobi. men jag är jätte rädd för att inte kunna sluta med den så är osäker på om jag ska ta den eller inte iallafall.

tex på dom här sidorna har folk skrivit att dom haft jätte svårt för att sluta pga utsättningssymptomen.

http://ragnevi.blogspot.com/2008/05/att-sluta-med-efexor-ett-helvete.html


http://www.familjeliv.se/Forum-4-50/m31852117.html



Men enligt min läkara så fins de inga utsättningssymptom på medecinsn. HMM


Aja får se om jag kommer ta den eller inte

Personlighets-test

Hmm intressant..

provade att göra två personlighetstest.
här är resultaten.




Disorder | Rating
Paranoid: Moderate
Schizoid: Moderate
Schizotypal: High
Antisocial: Low
Borderline: Very High
Histrionic: Moderate
Narcissistic: Moderate
Avoidant: Very High
Dependent: High
Obsessive-Compulsive: High




Paranoid |||||||||||||||||| 74%
Schizoid |||||||||||||| 58%
Schizotypal |||||||||||| 50%
Antisocial |||||||||||||||| 62%
Borderline |||||||||||||||||||| 90%
Histrionic |||||||||||| 50%
Narcissistic |||| 14%
Avoidant |||||||||||||| 54%
Dependent |||||||||||||||||||| 90%
Obsessive-Compulsive |||||||||||| 46%








http://www.4degreez.com/misc/personality_disorder_test.mv

http://similarminds.com/personality_disorder.html

Rädd

Jag är så rädd.
De är någoting i sovrummet.
jag har ingen aning om va de är men de e som ett typ suddigt ljus i form av en liten männsika. de liksom studsar runt i rummet. varenda gång jag stänger ögonen kommer de närmre.
spöket eller va de nu är försöker ta mej ibesittning. jag vågar inte gå in dit igen.. fyfan va rädd jag är.
de e fruktansvärt läskigt jag är helt livrädd..

Farbror Doktorn

Imorgon ska jag ÄNTLIGEN få träffa en läkare på psyket. har tjatat hur länge som hellst på att få en tid så jag kan få lite bättre medeciner.

dom medeciner mot min depression som jag har ätit sen jag var typ 13 år har slutat funka så är i behov av nya..

Har ångest inför imorgon efter som de innebär att jag måste lämna min trygga lägenhet.
Jag hatar verkligen att lämna mitt hem.

Jag vill inte gå ut. att gå ut inebär fara. vad som hellst kan hända.

Jag tycker inte om människor, vill inte vara med dom eller vara där dom finns.

Ångest

Idag har jag fruktansvärt mycket ångest.
obehaget i min kropp bara skriker efter en väg ut.
En väg som oftast innebär självskador.

En sida av mej, den sidan som styrs av min ångest vill plocka upp en rakhyvel, plocka ut de vassa bladet och bara skära.
skära bort all min ångest. bara låta ångesten strömma ut ur mina självtillfogade sår.
Men den andra sidan säger nej. Jag vill inte in i missbruket igen. jag vill inte gå runt med infekterade sår över hela kroppen. jag vill inte vara beroende av att skada min kropp för att kunna leva.

Idiotiska kommentarer!

När man lever öppet med att man har eller har haft ett självskademissbuk får man väl kanske räkna med att få ett par kommentarer angående det.
Men just kommenteren " va har hänt me din arm?" är så idiotisk. Gissa 3 gånger!

Jag har inget imot att folk är nyfikna och undrar varför jag gjort som jag gjort.
Men vissa frågor är bara för dumma.

Är det inte ganska uppenbart vad som har hänt om man ha ärr över hela armarna?

Mitt vanligaste svar på den knäppa frågan brukar vara "Jag har snubblat på mellanmjölken"

Knäppa frågor förtjänar knäppa svar..

Livet

Jag har fått höra att "jag inte borde må dåligt" eftersom jag har pojkvän.
Jag måste bara få säga detta att jag lider av en psykisksjukdom och de e därför jag mår dåligt. En sådan sjukdom försvinner inte av kärlek. därimot kan den kännas lättare att genom lida när man har en underbar människa vid sin sida.

Jag kämpar för att få ett "normalt" liv. de vill säga att kunna göra vardagliga saker som att tex gå gu med soporna själv.
De är jobbigt och just nu fokuseras min behandling på att sänka min ångest så mycket som möjligt.
Jag försöker få in lite rutier i mitt liv, men de funkar inte så bra. Jag styrs för mycket av min ångest.
Jag ska på ett läkar samtal nästa vecka och ska förhoppningsvis kanske få nårra sömn-tabletter så att jag kan få rutin i sömnen.

Jag står oxå på kö inför DBT till hösten. Jag hoppas att jag kommer va redo för de tills dess. De känns som ett stort steg. de kommer innebära att jag måste åka buss upp till ryhov 2 gånger i veckan varav en av dom gångerna är gruppterapi.
jag är jätte rädd inför grupp terapin. jag har en väldigt stor fobi mot grupper med människor. har redan ångest över detta å de e inte änns säkert att jag kommer in..

Men med min kära pojke vid min sida kommer jag ta mej igenom allt och bli frisk

Kärlek

Min pojkvän Jakob Berthilsson är den underbaraste människan som fins.
Jag älskar honom över allt annat.
Han har verkligen räddat mitt liv.

Det går inte uttrycka med ord dom känslorna jag har för honom.
Han är så stark.

han är min absolut bästa vän i hela världen.
utan honom skulle jag inte orkat leva..

Han har hjälpt mej med så otroligt mycket. han gör verkligen allt för mej.
på varje läkar möte och varje psykologsamtal fins han där vid min sida.
Han är ett sånnt otroligt stöd för mig.

Han kan altid få mej att skratta fast jag igentligen bara vill gråta.
han är så söt när han sover (fast han slåss i sömnen :P)


Jag är så glad att jag har honom :D

Puss på dej min älskade Jakob

Självdestruktivitet

Jag hadde mina självskador underkontroll under flera år. De va iallafall vad jag intalade mej själv.. jag trodde inte att de skulle vara så svårt att sluta som de är..
under början av mitt självskade beteende gick mycket av min tid till att dölja att jag hade små rispor och blåmärken överallt.

Jag rispade mej främst eftersom de inte lämnade så tydliga ärr.
och märkena försvan efter ett par dar..
Därimot rispade jag mej väldigt mycket istället.. överallt där man bär kläder rispade jag mej..

Första gången jag träffade min pojkvän var jag täckt av rispsår över helakroppen.. min mage, min rygg, mina armar och ben .. tilloch med mina fötter hade fått åka på en del..
de var när jag träffade dena underbara pojke som jag började kämpa för att få slut med självskadandet. jag började försöka skära mej så sällan som möjligt, men de resulterade i att jag började skära mej djupare och djupare..

De var ett pinsamtt misslyckande.

Lär man sig inte vad som är rätt och fel i skolan?

Lär man sig inte vad som är rätt och fel i skolan?

Jag menar. ska de vara rätt att kommentera någons vikt bara för att den kanske är lite överviktig?
är de rätt att mobba såkallade "pluggisar". bara för att dom tar seriöst på sin framtid och kommer tjäna dubbelt så mycke som er är de inte rätt att försöka knäcka dom genom skälls ord!
sen är ju rödhåriga eller nån me glasögon eller fräknar klassiska mobboffer.

de värsta av allt är ju att de nu kommit en ny kategori i listan.. Psykisktsjuka.
Mobbning isig är ju extremt hemskt men att mobba någon som är sjuk måste ju faktiskt slå alla rekod hitills i hur grymma ungdommar är imot varandra idag!

Det är väll lätt att ge sig på en deprimerad liten tjej som bara suger åt sig allt dom säger men inte vågar ge igen ..Dom känner sig stora och självsäkra av att mobba. dom känner en slags makt.
En mobbare kan ju ha en hel skola i sitt grepp för att ingen vågar ta tag i problemet.

Mitt liv mina val!

Jag står för dom val jag gjort i mitt liv vare sig dom vart bra eller dåliga..

av någon anledning uppfattas detta som om jag söker uppmärksamhet..

att stå för va man gjort (i mitt fall haft ett självskademissbruk) och att skryta över att man skär sig tycker jag är så otroligt olika saker.. jag går inte runt å skryter om hur djupt, ofta eller mycke jag skär mig..

jag har därimot gått ut i t-tröjor och linnen på sommaren precis som alla andra gör. betyder de då att jag skryter om mina ärr? eller att jag e stolt över dom?
NEJ de gör de inte. jag har precis samma rättigheter att gå iförd linnen som alla andra.
att jag inte alltid döljer mina ärr, speciellt inte hemma i min lägenhet betyder inte att jag vill ha uppmärksamhet. att jag visar mej själv som jag ser ut och hur mitt liv är betyder inte att jag är stolt över allt.
Jag orkar bara inte lägga all min energi på att dölja min sjukdom och dom ärr som den har lämmnat efter sig. jag lägger hellre den enegin på att bli frisk..

och precis som jag har sagt så många gånger.. Uppmärksamhet? vem vill ha den uppmärksamheten man får av att ha ett självskadebeteende? man blir mobbad, kränkt å nertryckt av samhället. Varför skulle man villja det?

Konstiga känslor

Idag har jag massa konstiga känslor inom mej. Jag kan lixom inte sätta fingret på vad som är fel.
Det är så obehagligt när jag får dom här känslorna.
jag vet inte vart jag ska ta vägen, eller vad jag ska göra för att slippa detta.

Det är som ett moln av oro inuti mitt bröst.
De känns ungefär som om de växer något där inns och ju större de blir destå svårare får jag att andas.

de är så läskigt när de inte fins någon direkt orsakande faktor.
jag brukar ju få ordentliga panikångest atacker men dom brukar oftast komma när dom provocerats fram av något. och så brukar jag ha en slags gennerell ångest som alltid finns hos mej.
Men de jag känner nu är som en blandning av båda. och jag vet inte riktigt hur detta kommer utväcklas.
Jag hoppas verkligen att jag inte är på väg att få en ångest attack, för de orkar jag verkligen inte. min kropp är helt utmattad. min hjärna jobbar långsamt och att få en ångest attack nu skulle nog kunna knäcka mej helt..

Empati

Empati, finns den överhuvudtaget hos dagens ungdommar?
Är de verkligen så svårt att försöka sätta sig in i hur de skulle vara att va psykiskt sjuk?
är de så svårt att förstå hur en psykisktsjuk människa känner sig?
är de svårt att fatta att man mår dåligt när man är sjuk?

Tydligen är de nog så.
Vart man än kollar på internet så mobbas psykisktsjuka självskademissbrukare överallt.

jag såg härrom dan hur en ung flicka som bara var i 12-års åldern fick höra att hon "borde begå självmord för ingen ville ha henne" av en 15 årig tjej. och en annan tonåring sa år hene att "skära åt andra hållet" ..
de fanns fullt me liknande komentarer överallt på hennes internet sida.
å jag blir så jävla ledsen när jag ser sådant.
hur fan kan man änns säga så överhuvudtaget, speciellt till en så ung och antagligen sjuk flicka?

hade hon haft t.ex canser hade ingen sagt åt henne att "gå å dö för du har ändå inget att leva för"

Fruktansfärt lågt att ge sig på dom som redan ligger.

Självskadebeteende + Uppmärksamhets-sökande = Sant?

Man hör så otroligt mycket om att alla som skär sig själva bara gör det för att dom vill ha uppmärksamhet.
De är så många ungdomar som tror att alla skär sig för att dom vill att andra ska tycka synd om dom och att dom bara är ute efter sympati.

Hur kommer de sig att dom tror så?
Uppmärksamhet kan man ju få på hundramiljoner sätt som är mycke bättre. de är väl bättre å få posetiv uppmärksamhet? Jag tror inte de fins nån som skär sig för att dom tycker de e roligt att bli kallad Emo och attention whore. den sortens uppmärksamhet vill man ju hellst slippa.
Sen ännu värre mär de kommer fram okända människor på stan som vill krama än för att dom tycker så synd om än är extremt obehagligt. Det är inte kul på nått sätt.
dock kan jag ju på den punkten bara tala för mej själv.
De har faktiskt hänt att en total främlig kommigt fram till mej och velat krama mej för att dom sett mina ärr. Usch, de är såå jobbigt. Jag vet verkligen inte hur man ska hantera sånna situationer...

De fins så otroligt många anledningar till att människor skär sig.
och de finns säkerligen någon som gör de för uppmärksamhet. men även sjukligt behov av uppmärksamhet är en psykisk-sjukdom så de gör ju inte saken mindre alvarlig för de.

å är man beredd att skära sönder sin kropp för uppmärksamhet är man defenitivt inte frisk så varför envisas ni med att säga att alla skär sig BARA för uppmärksamhet.

Självskador

suget att skära mej finns med mej varenda dag.
att dra det kalla vassa bladet mot min varma mjuka hud.
att se huden öppnas i ett gap.
med blod som pumpas ut för varje hjärtslag mitt hjärta slår.
att känna ångesten försvinna för varje droppe blod som lämnar min kropp.
att känna den fysiska smärtan övertäcka den psykiska. att få en smärta som är hanterbar.

att känna ångesten lätta om så bara för ett par sekunder känns så otroligt lockande.

tänk vad enkelt att bra hacka sönder min kropp och få de lilla lungn som jag är i sånnt desperat behov av att få

men för varje återfall hamlar jag precis där jag började. i ett missbruk utan kontroll.
ett missbruk av blod och rakblad.

när de var som värst skar jag mej flera gånger om dan. satt på toaletten i skolan och skar mej själv..
jag hade i princip ingen kontroll.
de ända jag kunde kontrollera va att jag inte skar djupt. jag skar ytligt men många gånger för att slippa ärr.
de resulterade i att min kropp va täckt med rispor från halsen till fötterna.

detta höll i sej i ett par år men tappade även kontrollen över de så småning om och risporna blev till sår.
sår som blev djupare och djupare.

jag blev så beroende av mitt skärande att jag aldrig gick någonstans utan ett rakblad i fickan.
rakbladet blev som en trygghet.
de fick mej att klara av dagarna.


nu idag inser jag ju hur ohållbart detta beteendet är. de är farligt och ingen förtjänar att bli beroende av detta.
de är ett helvete att vara fast i det.

även fast jag försökt sluta i 3 år går de inte en dag utan att jag tänker på att skada mej själv. jag har fått många återfall och kommer antagligen aldrig bli helt fri från tankarna.
vissa dagar sitter jag och tittar på de vassa rakbladet i flera timmar.
bara tänker på hur skönt de vore att ge upp och fortsätta mitt missbruk.

Mobbing och Våldtäkt

Hur kan man tycka att de är det mobbade barnets fel att de är mobbat?
Hur fel är de inte igentligen att skylla på ett stackars barn.
Är de inte självklart att de är mobbaren som ska ändra sig inte den mobbade?

av någon anledning så är de inte självklart här i sverige.
Detta gäller inte bara mobbigt utan även våldtäkter.
kvinnor och flickor som blir våldtagna får ofta höra att de ver deras eget fel, eftersom dom på något sett provocerat fram våldtäckten genom att tillexempel bära kläder som kan anses vara sexiga.

Jag läste en bok för ett par år senan, Flickan med skulden har jag för mej att den hette.
Den handlade om sveriges syn på flickor och kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp.
De stog om en tjej som blev utfrågad om va hon hade för trosor på sig.
så om en tjej har stringtrosor på sig betyder de då att mannen har rätt att tvinga henne till samlag?

och inte fan frågar dom våldtäktsmännen om va dom hade på sig.
är inte de otroligt kränkande?

rättfärdigar verkligen kläder mobbning och våldtäckt?

i dagens sverige verkar det vara så.
under min tid på högstadiet var jag en av dom mobbade barnen.
Det var någon som tyckte att de var roligt att skriva hora på mitt skåp.
och när jag klagade hos rektorn efter flera månaders klotter om att jag var en hora.
svarade rektorn: Du får skylla dej själv när du ser ut som du gör!

Så bara för att jag hade en alternativ stil rättfärdigade de att jag mobbades hela min högstadie tid?

Jag ångrar verkligen att jag inte stämde skolan när jag hade chansen.






http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article6542677.ab

Svar!

Jag får ofta frågor om varför jag skär mej.
de är också många som tror att hela självskade grejjen är en trend som unga människor använder sig av för att få upp märksamhet.

det är verkligen sorligt att människor tror att de är så de ligger till.
så jag tänkte att jag ska försöka att förklara på ett någorlunda förståligt vis,
var ett självskade beteende ofta är.


Dom flesta som skär sig lider av någon form av ångest sjukdom (detta gäller dock inte alla).
den här ångesten som den drabbade känner fyller kroppen med så mycket kännslor och obehag.
man blir helt frustrerad och kroppen låser sig.
man kan inte göra något alls, ångesten biter sig fast så otroligt hårt.
den kännslan är den mest obehagliga kännslan du kan tänka dej.

för att försöka ge dej en bild av hur de känns så tänk dej ångesten en falskärmshoppare får när han hoppat och fallskärmen inte löser ut sig. den känslan av ångest lever jag med dag ut och dag in 24 timmar om dyngnet 7 dagar i veckan.
och ibland ,på den här kroniska ångesten får jag såkallade panikångest attacker.
vilket gör att ångesten jag redan har flerdubblas till den graden att min kropp slutar fungera som den ska.
man skakar i helakroppen ,kallsvettas och mår illa de känns verkligen som om ångesten äter upp hela kroppen.
ofta när jag drabbar av dom här panikångest attackerna stänger min kropp av på nått sätt för att skydda mej. jag lixom sugs ut ur min kropp och dras in i ett mörker.
lixom många barn som uttsats för sexuellt utnytande har beskrivit ,
hur dom inte befinner sig i kroppen under övergreppen, utan som om dom flyger ut ur kroppen och ser sig själva ovan ifrån,
händer detta även mej under mina panikångest attacker.
det är ett sätt för hjärnan att skydda mej från panikångesten .

detta är en extremt obehaglig kännsla och varje gång de händer drar de här svarta mörkret i mej. och om jag släpper taget kommer jag aldrig kunna återvända till min kropp.
det ända som kan få mej tillbaka i min kroppsliga säkerhet är att skära mig själv.

smärtan är verklig, smärtan visar att jag finns . den visar vart jag är.
såren är skador i de yttre, skador jag kan ta hand om, skador man förstår sig på.
det är ett sätt att kunna fokusera på den yttre smärtan istället för dom innre oförståliga kännslorna som så ofta styr mitt liv. de är bara då jag skär mig som jag har lite kontroll.

eftersom kroppen frigör ämnen som påverkar hjärnan på ett posetivt sätt när men skär sig blir självskadebeteendet beroendeframkallande.
och man blir beroende så fort . inte bara för att hjärnans belöningscentrum stimuleras utan åxo eftersom det hjälper bättre än dom flesta ångest medeciner.
man skär sig och ångesten skingrar direkt. man slipper massa hemska biverkningar.
de ända negativa är att man får ärr.
men i den situationen är ärr de minsta problemet man har, och är knappast nått man tänker på i den stunden.

Självskademissbruk

Åter igen tar ja upp detta ämnet då de aldrig tycks försvinna.
jag hör dag ut och dag in kommentarer om mina ärr, kommentarer som är extremt nedsättande mot mej och andra psykisktsjuka tjejer.
Jag får höra så ofta att mitt självskademissbruk kommer i från en önskan om uppmärksamhet och att jag gör de för skojs skull..

Det finns absolut inget skoj i ett missbruk!
och allt de här att man skär sig för uppmärksamhet är så jävla befängt.
asså de är en så jäkla korkad sak att få för sig.

För det första, vem vill ha den uppmärksamheten?
man blir trackaserad och förolämpad varje dag.
man förtrycks tills man inte längre vågar vara sig själv .
man tvingas leva gömd och i skam.

För det andra om det nä faktiskt är så att de finns någon som måste hacka sönder sin kropp med ett rakblad för att känna sig uppmärksammad så är antagligen inte den personen frisk.
så då beror de ju ivilket fall som hellst på en psykisksjukdom.


Och att ge sej på en psykisktsjuk tjej är lika modigt som att gå till ett dagis och mobba en 5 åring.
fattar ni inte hur patetiska ni är.
ni lixom ger er på en sjuk människa för att bygga upp erat eget självförtroende.
de e ju sanslöst.



och att säga att nån skär sig för att låssas att man e psykiskt sjuk är samma sak som att säga att en skinnhead bara rakar huvudet för att låssas ha canser.

Jag lovar att INGEN vill må spykiskt dåligt.